onsdag 9 december 2009

Tortyr månad efter månad

Sverige torterar människor

Definitionen på tortyr har jag skrivit tidigare, men den tål att upprepas och lyder som följer: "Tortyr är svår fysisk eller psykisk smärta eller lidande, som tillfogas någon på en myndighets uppdrag eller med dess tysta medgivande"
Döm själv, vad man skall kalla en väntan i dödscell, om inte tortyr?
För visst är det väl en dödscell som H. sitter i, trots att den utåt ser ut som en vanlig fängelsecell? Trots att vi i Sverige försöker vara ”världssamvetet”, bryter vi mot lagar som vi skrivit under.
H. skall nämligen utvisas till Afghanistan för att dödas.
Sedan får han återkomma!
År 2013
Då kan barnen få träffa honom igen och paragraferna har blivit till punkt och pricka efterlevda. Paragraferna är tydligen mer värda än ett människoliv!
Tyvärr S.Tolgfors och B.Ask, som ännu en gång har givit ett avslag på min ansökan om att H. skall få komma ut från ”förvaret,” hittills har nog ingen blivit uppväckt från de döda,i Afghanistan.
Nu sitter H. på obestämd tid i svenskt förvar, därför att Europadomstolen stoppade hans utvisning tillsvidare.Annars hade han troligen redan varit dödad.
Ge honom i varje fall en tids-bestämning, när han kan få komma ut!Själv orkar han inte mycket mer. Inte vet jag heller varifrån jag själv skall få orken att ge uppmuntran, nu då jag inte heller längre tror på att den goda människan alltid får upprättelse till slut.
Jo, visst vet jag ändå,längst inne, att det verkligen förhåller sig så,men just nu när avslagen duggar tätt,så känns det tungt att vara den som skall ge tröst i eländet och hopp om ett bättre liv någon gång.Dock helst i detta livet! Som H:s far brukade säga : De första 150 åren är svåra,men de nästkommande 100 åren blir bättre!

Tillsvidare kan betyda vad som helst. Nu skall Sverige först svara på om anklagelserna mot Sverige är riktiga och om Sverige verkligen följer de lagar vi har skrivit på, om att vi inte utvisar människor till död och tortyr.Det har klagats en hel del på Sveriges efterlevnad och hur Sverige behandlar människor i Fängelser och häkten.
Varje dag kostar 3400 kr i fängelset. H:s hus kommer snart att försvinna, hans barn blir försörjda av bidragsförskott i stället för genom hans arbete. Skatteintäkter förloras. Advokatkostnader, transporter och utredningar kostar också pengar.
Skammen för Sverige, tortyren, faderlösa barn och nedbrytningen av en fin människa, kan man inte räkna i pengar.

Jag har som privatperson gått in med garantier för att H. inte kommer att avvika eller begå några brott, om han får komma hem. Han kan anmäla sig hos polisen varje dag.
Om han inte får återvända till sitt arbete, sitt hus eller sina vänner och svenska ”familj” på sin hemort, så kan han få bo i vårt hem, utan kostnad för staten.
Vi tillhör nämligen hans nya ”familj” med efternamnet Medmänniska.

Är det så här vi bekämpar terrorismen i Afghanistan? Genom att först ta ALLT från människor, inklusive tro och hopp och sedan låta dem återvända till helvetet i Afghanistan.Utan vapen,utan pansarbil eller skyddsväst.
Där finns endast en utväg.

Efter två månader åker vi åter till Stockholm för en förhandling i förvarsfrågan.
Hans ”terroriststämpel” blir allt mer synlig, trots att han aldrig någonsin gjort något för att skada någon enda människa.Först var det två vakter och en handboja.
Sist var det TRE vakter och dubbla handbojor, då han släpptes in i samtalsrummet till mig och advokat Althin före förhandlingen. Nästa gång kanske det blir fyra vakter och tre bojor?
Jag trodde att en förhandling bygger på två parter. Här är endast en teaterkuliss, där vi från ena parten, berättar och lovar att H.inte kommer att försvinna eller begå något brott.Vart skulle han förresten försvinna?

Den andra parten, Regeringskansliet, har inget att säga. Inte ens en paragraf som berättar hur många gånger detta skall upprepas, med två månaders mellanrum.
Vi är många som känner ilska och förtvivlan i dag.
Nu begriper jag bättre än vanligt varför ungdomar förstör och reagerar på sitt utanförskap i samhället!
Jag känner för att ställa mig upp och skrika ut min frustration och ilska över hur människor behandlas utan att man tittar till person!
I Riksdagens förhandling i dag,skrek en människa ut sin förtvivlan,och fördes naturligtvis därmed ut ur salen.Jag förstår hans förtvivlan.Hur skall den lilla människan kunna bli hörd?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar